Om tolv bilder

Hade fördjupning i Foto C och här är mitt resultat. Hade i och för sig en fjärde men blev inte riktigt nöjd med den så den får ni inte se idag.
   Temat skulle vara "konstfoto" för jag tänkte att då kan jag fota ganska brett och göra lite ungefär som jag själv vill det, och då blev det såhär, ganska Majigt som vanligt. Ben, ljust, hud osv. Ville ha det lite romantiskt, drömskt och lite så.
   Har jag lyckats?

Om att bli påmind

Ibland känner jag doften, bara sådär. Det kan hända när som helst.
   På bussen, för att jag tänker på honom just då. I soffan för jag vet att han har legat där. I min säng för det var där vi sov senast. I skolan för att förra gången vi sågs hade jag samma tröja på mig som jag har nu. Ibland känner jag den utomhus, som om den personen jag möter använder samma parfym som han gör.
   Kanske kan jag bara inte glömma den, den sitter som fast inuti mig och eftersom jag inte tänker på så mycket annat blir jag påmind av mina egna tankar. Eller hur är det?

Om ...

Det finns så mycket jag vill säga. Jag vet bara inte hur. Så är det visst ibland, och jag känner mig rätt nöjd med det nu. Andas, känner, sover i en säng som inte bara luktar mig och drömmer.

   Så det är väl ungefär som vanligt. Förutom det där med sängen då.

Om bilder

Här är lite bilder jag har tagit nu i veckan, som inte kommer användas till skolan, så ni kan lika gärna få se dem nu. Håller på med en fördjupning i Foto C och resultatet får ni se någon gång efter nästa fredag. Nu får ni bara se det här:

Om ett reportage

Det här hittade jag i NWT idag, som jag har skrivit lite innan jul.
Alltid kul att hitta sånt man har skrivit lite här och var.

Om ett äventyr

I tisdags åkte jag och Anna till Kil på äventyr. Lite glada var vi, fast nervösa.

Fast Anna var mest nervös.

Emil kom förbi och visade upp sin tatuering.

Och Anna gjorde en!

Såhär fint blev det!

Om att vara ensam

Skulle skriva något om hur det känns att vara ensam hemma men precis då kommer pappa hem och då känns det bara fel. Kom dessutom på efter andra raden att det finns nog ändå inte så himla mycket att säga om det förutom att jag inte kan minnas förra gången jag var hemma alldeles själv och inte heller förra gången jag kände mig såhär ensam. För det har ju blivit så nu, att jag nästan aldrig är ensam. Men idag så. Och jag som gillar att vara ensam... Men. Nu trivs jag faktiskt hur bra som helst med att alltid ha folk runt mig.
   Har en känsla av att det är massa jag ska göra men vet inte vad. Har fått hem studentmössan och har lite ångest över att tiden går så fort. På alla sätt. Vill trycka på paus här och nu och stanna här ett bra tag för nu mår jag så himla bra.

Om att känna

För någonting känns och det känns bra.

Typ. Gött.

Om Alva

Om att vara rädd

Det finns några saker jag är rädd för. Jag har funderat lite över om det är bra eller dåligt att berätta sina rädslor, kanske har man någon liten "vän" som börjar skoja om de vet vad man är rädd för. Fast jag är i och för sig rädd för ganska stora saker som inte så jättemånga kan styra över så jag kanske inte behöver vara orolig.

1. Okej. Den här kan någon styra över, men jag hoppas verkligen inte att ni är sådana. Jag tror ni vet vad det handlar om. Spindlar. Jag kan inte riktigt hjälpa det. Det började någon gång när jag var liten, jag vet inte riktigt hur, men jag kommer ihåg att jag tyckte att jag såg spindelögon i taket när jag skulle sova och så drömde jag att jag satte på mig en morgonrock som var fylld med tusen miljarder småspindlar. Och jag är fortfarande rädd. Har till och med nästan börjat gråta i skolan för att det kröp en jättestor en vid mina fötter. Fast det är en hemlis.

2. Den här kanske är väldigt märklig, men jag är livrädd för skolskjutningar och att det ska hända på min skola. Det måste ju faktiskt vara en av de värsta sakerna som kan hända, att se sina vänner bli skjutna. Usch. Vågar knappt tänka på det.

3. Tsunamisar är jag väldigt rädd för, speciellt när vi var i Thailand såklart. Jag fick en konstig känsla av att det skulle komma ett gäng nya när vi var där nu, speciellt på dagen, den 26:e december. Men det skulle ju vara väldigt konstigt om det hände exakt 7 år efter den förra katastrofen. Eller hur? Och vi klarade oss ju. Men förra veckan drömde jag en hemsk mardröm om att jag var där och att det kom två vågor. Mardröm? Det var länge sedan jag drömde något så hemskt.

4. Har tittat på när några i klassen hoppas ner i en isvak (förstår inte hur man kan utsätta sig för sånt, det skulle jag aldrig göra, men det är för att jag är fegis och de var väldigt modiga) och då kom jag på att en annan mardröm måste vara att råka trilla ner och hamna under isen så att man slår huvudet i isen och inte hittar hålet upp. Har för mig att jag såg en film där det hände och jag kunde inte andas.

Om bästa boken.

Idag köpte jag bästa boken. Är jätteglad faktiskt, även om det inte riktigt syns på bilen kanske. Längtar tills jag får skriva första sidan, och tills den är fylld. Älskar att ha en tom bok framför mig, det finns så himla mycket plats och möjligheter! Min förra är nästan utskriven nu och det tog ungefär fem månader att skriva färdig en ungefär lika stor bok så jag räknar med att köpa en ny typ någon gång runt studenten. Har ni tur får ni kanske se några utdrag ur den också.

Det är Moleskine, om någon skulle undra förresten. Jag var tvungen att ta en svart för nu ska jag försöka ge mig och inte alltid välja rött. (Jävlar. Jag köpte en röd kjol idag ju... Jaja. Jag ska i alla fall försöka köpa lite andra färger än röd... Men okej. Ja, jag har röda naglar. Och röda läppar...)
   I början på boken får man fylla i namn och lite sånt där, och belöning om jag skulle råka tappa bort den. Jag skrev en stor kram för annat har jag inte råd med.

Om Herman

Ja, som ni vet så är jag ju nitton år och har en kanin, som jag berättade här.
   Och förlåt, men jag kan inte hjälpa det, jag sitter till och med och skrattar lite åt mig själv, men jag tycker att den här sidan är så himla söt.
   Men alltså. Kolla bara. Visst har man i alla fall ändå lite, liiite svårt att inte hålla med mig när jag säger att han måste ju vara typ världens sötaste lilla kaninbebis?
   Herregud. Nitton år...
   Eller ja. Pappa är ju 53 och han är ju också ute hos honom titt som tätt. Så kanske blir man aldrig för gammal för söta små kaniner.

I alla fall. Mår jävligt bra just för tillfället. Om det skulle vara så att någon funderade över hur jag kände mig. Är nästan färdig med alla mina papper och ansökningar och nu är det väl mest bara att vänta. Och fixa pass. Det gör jag i morgon.

Om " "

"Är det en dröm?

   Nej, det är ingen dröm.

   Det var ett bra beslut, det där med sista minuten. För det var verkligen i sista minuten. Efter ett himla slit, en stor sorg och en alldeles för stor förlust ville hon verkligen börja om. Vart som helst egentligen, bara inte i samma lilla håla. Vart som helst. Örebro, hade gått bra. Sveg, Helsingborg, Kalmar, vad som helst. Men inte Karlskoga. Aldrig mer Karlskoga.

   Hon valde Rom. I allra sista minuten valde hon Rom. Rom istället för Karlskoga. Vad som helst blev Rom. Rom blev alltet. Så nu lämnade hon slitet, den alldeles för komplicerade flytten från hennes inneboende Fredrik. Hon lämnade sorgen, sorgen efter hennes döda och mest älskade på jorden: Hennes morfar. Och hon lämnade förlusten, en alldeles underbar vän vid namn Lova. De hade haft en himla fin tid tillsammans, men nu. Nej. Hon fanns inte kvar mer.

   Nu skulle hon leva livet. Hon hade hela livet framför sig, minus tjugotvå år. För det var så gammal hon var. Tjugotvå. Men vad var nu det här livet? Vilket liv är det man ska leva?

   När hon i sista sekund hann med planet satte hon sig på den enda lediga platsen. Hon funderar än i dag på hur just den platsen kunde vara ledig. Platsen bredvid Honom, med stort H. För det var så hon kallade honom först. Honom. Han med guldbrunt hår, rådjursögon, det allra finaste leendet i världen och världens finaste armar med glänsande små, små hårstrån på.

(...)

Nej, det är ingen dröm. Inte ens när hon tryckte in sin hand i Hans hand för att hon tyckte landningen var läskig. Inte ens då var det en dröm. När hon kände Hans hand runt hennes ville hon svimma. Hon försökte hålla fast blicken vid händerna och inte ut genom rutan. Hon gillade det pirret i magen, inte flygplanspirret.

   – Det var väl inte så farligt? Frågade Han när flygplanet slagit i marken och börjat bromsa in.

   Hon ville svara ”Nej, det var det inte. Det var det bästa jag känt på länge. Din hand”, men det gjorde hon inte. Hon sa bara:

   – Nej. Det var kul.

   För det var sådan hon var. Hon tänkte mycket, men sa mindre. Tyvärr. Det fanns inte så mycket att göra åt det. Hon hade alltid varit sån, ända sedan hon hade hela livet framför sig minus fem."