Mitt i paradiset lurar döden. Det är så det känns. Bland palmer och vita stränder, kristallklart vatten och fiskar i regnbågens alla färger lurar döden. Den har nyss varit här. Eller, det är tio år sen och jag var inte ens där, men jag kan känna den. Jag ser den så väl för mitt inre...
Långt bort ut över havet skymtar ett vitt sträck som växer sig större och större ju närmre den kommer. Det dånar och bubblar och jag känner paniken växa och jag vet exakt vad som kommer hända. Ingen kommer hinna undan. Nu dör vi. Jag drömmer ofta om det. Jag vet att en våg är på väg och jag dör. Vaknar i panik blandat med lättnad. Det är bara en dröm.
Ibland funderar jag på om det har med att göra att jag har varit med om det i ett annat liv. Att jag har dött så, eftersom jag kan se det så exakt inom mig. Eller om vi räddade oss själva den gången för tio år sen när vi avbokade vår resa just precis dit och att vi med all säkerhet skulle dö om vi befann oss där då.
Det låter knäppt, och det känns knäppt. Men jag har inte tittat på många klipp där ifrån för jag klarar inte av det, så det kan inte vara där ifrån det kommer. Men jag känner paniken, är jagad. Nyss var jag tvungen att googla och råkade ta reda på att 104 överlevande barn på Phi Phi förlorade båda sina föräldrar i olyckan...
99% av det vi oroar oss för kommer aldrig hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad här